mikaela var det här ja

Båda mina föräldrar läser min blogg, det vet jag. En intressant sak är vad de väljer att kommentera. Jag har inte hört ett smack om att jag ska vara försiktig när jag går över vägen, eller någonting om min lilla nästan-olycka överhuvudtaget. Nä, pappa oroar sig mer över att jag håller på att bli stammis på Starbucks. Men jag tycker om er ändå. Puss!

Jaha, nu måste jag plugga. Ska bara dricka upp mitt kaffe (kanske är det från Starbucks...). Sedan ska jag göra någonting annat jätteonödigt, därefter något ännu onödigare. Efter det är det nog för sent för att göra det jag egentligen borde ha gjort för längesen; plugga. Too bad. 

Farligt. 

Nej alltså, inte riktigt. Men min värdfamilj gör det tydligen. Hallå!?!? Trodde dom drev med mig först, men Syd’s ”why are you laughing?” lät ganska trovärdigt. Oogely-googlade lite och vad hittar jag? Jo, Costello är uppvuxen i Twickenham är vad jag hittar. Mer trovärdigt nu.

I hope he pops in sometime. 

Vad jag hoppas händer nästa vecka. I bilder. (ja, jag är uttråkad). 

 Jag får mitt oystercard och kan åka buss utan att få dåligt samvete och hål i plånkan. Eller är det så att jag får dåligt samvete? Hmm. 

Plötsligt är golven mycket varmare och man behöver inte känna sig som en isbit varje morgon. Hej då tofflor! 

Vi drar till London! Igen! Mindre hungriga den här gången.

 Och marknader! Jag vill gå på massa marknader. Camden, Portobello…

Vi hittar ett mysigt fik med bra mat och kaffe och mackor till priset av vad en kaksmula kostar på starbuckis (fortfarande dyrt iofs…). Laxmackor måste finnas också. Laxmackor borde alltid finnas. Överallt.

 Med mera såklart. Med mera... 

Oj, men herregud. Det var så nära, så, så nära… på riktigt. Jag. Åh herregud…

Förhoppningsvis står det inte "John" på min framtida gravsten...  

Denna trevliga tisdag besökte vi Kingston. Det köptes kläder. Bland annat en prickig tröja för en pund (en pund!) just det. Jag blev nästan påkörd. Råkade titta åt fel håll när jag skulle gå över vägen. Dubbeldäckare tutade och människor skrek, jag överdriver inte. Mitt i allt stod jag och gapade (inte mitt i vägen, tack och lov). Gud vad dum jag kände mig. Och fruktansvärt chockad. Sedan gick jag och köpte cashewnötter.

Nästan mördare.  

Lång dag idag. Alldeles för lång. Och jag åt alldeles för lite lunch. En konstig yoghurt som skulle smaka banan och vanilj, halva Majas macka, två bananer som jag inte vet riktigt var dom kom ifrån. Jo, vänta en av dem tog jag från värdfamiljens stora fruktskål. Jag blir påmind hela tiden av lilla Philomena att jag kan ta en frukt när jag vill. Men trots detta får jag dåligt samvete när jag tar en frukt. Hmm.  Den andra bananen bara fanns där , mycket plötsligt, framför ansiktet mitt. ”Tack”, sa jag till handen som höll i bananen och åt upp den. Bananen alltså. Men mätt blev magen inte! Nu ska du, mamma, inte oroa dig för någon viktnedgång här. För herregud vad dom göder mig.  Jag äter och äter och äter…  måste sluta vara så artig och hela tiden tacka ja till dom där biscuitsen, och yoghurten, och chokladen, och… nu ropar Philomena på mig. ”Have another biscuit, Mikaela!”. Måste gå.

Maja och jag har gjort det lunchvänligt i korridoren. Det roliga är att det finns ett trevligt lunchrum i dörren (eller alltså inte i dörren, det hade varit spännande. bakom den ska det vara.) mittemot som eleverna får använda. Med bord att ha mat på och stolar att sitta på. Det fattar väl inte vi. Eller jag menar, vi ville faktiskt sitta i korridoren. 

Äts ofta av mig. Om man ska äta någonting ofrivilligt kan det väl åtminstone vara nyttigt… (fast jag åt förstås selleri idag. helt ofrivilligt.) 

Skulle ju pluggat på Starbucks idag…. Aaah. Det var ju så välplanerat och bra. Något gott att äta, sköna fåtöljer, bakgrundsmusik à la John Coltrane, trevligt sällskap...

Klart att man inte pluggar då.

När ska jag lära mig? När?