Historien om hur många bananer jag åt till lunch och var de kom ifrån
Lång dag idag. Alldeles för lång. Och jag åt alldeles för lite lunch. En konstig yoghurt som skulle smaka banan och vanilj, halva Majas macka, två bananer som jag inte vet riktigt var dom kom ifrån. Jo, vänta en av dem tog jag från värdfamiljens stora fruktskål. Jag blir påmind hela tiden av lilla Philomena att jag kan ta en frukt när jag vill. Men trots detta får jag dåligt samvete när jag tar en frukt. Hmm. Den andra bananen bara fanns där , mycket plötsligt, framför ansiktet mitt. ”Tack”, sa jag till handen som höll i bananen och åt upp den. Bananen alltså. Men mätt blev magen inte! Nu ska du, mamma, inte oroa dig för någon viktnedgång här. För herregud vad dom göder mig. Jag äter och äter och äter… måste sluta vara så artig och hela tiden tacka ja till dom där biscuitsen, och yoghurten, och chokladen, och… nu ropar Philomena på mig. ”Have another biscuit, Mikaela!”. Måste gå.
Maja och jag har gjort det lunchvänligt i korridoren. Det roliga är att det finns ett trevligt lunchrum i dörren (eller alltså inte i dörren, det hade varit spännande. bakom den ska det vara.) mittemot som eleverna får använda. Med bord att ha mat på och stolar att sitta på. Det fattar väl inte vi. Eller jag menar, vi ville faktiskt sitta i korridoren.
Äts ofta av mig. Om man ska äta någonting ofrivilligt kan det väl åtminstone vara nyttigt… (fast jag åt förstås selleri idag. helt ofrivilligt.)
